Språklagen.

Visste ni att Sverige fram till 2009 inte hade en språklag? Alltså hade inte Sverige en lag som säger t.ex. fastställer att svenska ska vara huvudspråket i Sverige. Så innan 2009 hade Sverige enligt lagen inte ett huvudspråk (!). Men hur lyder då Språklagen som trädde i kraft 1 juni 2009 kanske ni undrar? Lagen består av fyra språkpolitiska mål som riksdagen beslutat om:

- Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige
- Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk
- Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig
- Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och få möjlighet att lära sig främmande språk.  

Så, vad betyder dessa mål?

Den första är kanske ganska genomskinlig. Svenskan ska alltså vara svenska samhällets gemensamma språk som alla som bor i Sverige ska ha tillgång till (d.v.s. lära sig och utveckla). För en lång tid var det så självklart att Svenska var just det huvudsakliga språket i Sverige, att en lag inte behövdes. Men sedan Sveriges medlemskap i EU och sedan engelskan har vuxit sig stark som internationellt språk, så behövs en språklag för att fastställa svenskans ställning.  

Den andra betyder att Svenskan ska användas inom alla samhällsområden. Precis som alla fyra punkterna så är denna kopplad till engelskans starka position i Sverige. Det som oroar språkvetare är inte alla de engelska lånorden som som finns i svenskan, utan domänförluster. Vad är då en domänförlust? Jo, det betyder att ett språk inte längre används inom ett visst område i samhället, då dess plats har tagits över av en annan språk, och på så vis förlorar ett språk vokabulären för en viss domän. Det finns en oro att just så ska hända med de högre universitetsstudierna i Sverige (särskilt inom teknik och medicin) där arbetspråket oftast är engelska och alla undervisning sker på engelska. Detta gör att myndigheter måste jobba för en levande svensk vokabulär inom sitt eget område.  

Den tredje handlar om något som kallas klarspråk - alltså att den offentliga svenskan inom myndigheter ska vara lätta att förstå. Det betyder att t.ex. ett brev från CSN ska inte vara skrivet på krånglig överakademisk svenska, utan texten ska vara anpassad för den tänkta läsaren; i det här fallet studenter. Klarspråk handlar om demokrati - alla ha rätt till tillgång och rätt att förstå vad som står i texter från myndigheterna.    

Den sista "alla har rätt till språk" är nog ganska självförklarande. Men vilka är Sveriges minoritetsspråk kanske ni undrar? Dessa är finska, samiska (varieteterna), meänkieli, romska (romani chib) och jiddish. Meänkieli är ett finsk-ugriskt språk och talas främst i sex kommuner i norra Sverige (Tornedalskommunerna Haparanda, Övertorneå och Pajala samt Kiruna, Gällivare och Kalix). Romska talas av romer och jiddish talas av judar. Dessa fem språk har historisk hävd i Sverige, och därför har brukarna getts särskilda rättigheter. T.ex. så ska man kunna använda finska, meänkieli och samiska om man kontaktar svenskan myndigheter i somliga kommuner som har en stor andel talare av språken (kommunerna som nämndes tidigare t.ex). Men som man kan se i detta klipp från Nordnytt som handlar om en ny rapport gjord av SVTs Oddasat, så kan samer inte alltid tala sitt modersmål till kommunen. Som artikel säger:

"Det går långsamt när det gäller de nationella minoriteternas rätt att få hjälp på sitt modersmål. [...] – Det har stannat av och man kan fundera på om det är lagtextens utformning som gör att det inte går så snabbt, säger Marie-Louise Allas, avdelningschef på Sametinget. [...] Därför föreslår rapporten ett förtydligande i lagtexten när det gäller kommuners skyldigheter att tillhandahålla förskola och äldreomsorg på minoritetsspråk. Lagtexten bör definiera vad som är lägsta godtagbara nivå."

Så det finns mycket att förbättra på den fronten.

Om ni vill läsa mer om språklagen eller liknande så föreslår jag att ni går in på Institutet för språk och folkminnens hemsida. Länkarna som ligger i texten är där ifrån. 

Epigraf.

Har ni någon gång reflekterat över de korta texterna som ibland finns i början av romaner, innan själva berättelsen börjar? Ofta är det en dikt, ett citat eller en mening som inte är skriven av författaren. Detta kallas för epigraf, och används för olika anledningar: t.ex. summera romanen, som en inledning eller för att sätta ens verk i ett sammanband med andra (Literary Devices). Inspirerad av booksandquills så gick jag igenom mina böcker för att hitta några intressanta. Vad jag upptäckte var att high-fantasyböcker (i alla fall dem jag har på min hylla) för det mesta inte hade epigrafer, och att romaner med ett mer stämningsfullt uttryck ofta hade. Det instämmer med epigrafens uppgift att sätta tonen på berättelsen. Hursomhelst hittade jag sex stycken. Den första är enligt mig den bästa och den mest udda är klart den sista.

The Ocean at the End of the Lane (Gaiman):

"I remember my own childhood vividly... I knew terrible things. But I knew I mustn't let adults know I knew. It would scare them."

Maurice Sendak, in converation with Art Spiegelman, The New Yorker, september 27, 1993. 

Stardust (Gaiman):

Song
Go, and catch a falling star,
Get with child a mandrake root,
Tell me, where all past years are,
Or who cleft the Devil's foot,
Teach me to hear mermaids singing,
Or to keep of envy's stinging,
And find
What wind
Serves to advance an honest wind.

If thou be'est born to strange sights, 
Things invisible to see,
Ride ten thousands days and nights,
Till age snow white hairs on thee,
Thou, when thou return'st, wilt tell me
All strange wonders that befell thee,
And swear
Nowhere
Lives a woman true, and fair.

If thou find'st one, let me know,
Such a pilgrimage were sweet,
Yet do not, I would not go,
Thou at next door we might meet,
Thou she were true when you met her,
And last, till you write your letter,
Yet she
Will be
False, ere I come, to two, or three.

- John Donne, 1572-1631

The Graveyard Book (Gaiman):

Rattle his bones

Over the stones

It's only a pauper

Who nobody owns

Traditional Nursery Rhyme

The God of Small Things (Roy):

Never again will a single story be told as 

though it's the only one.

John Berger 

Över näktergalens golv (Hearn)

Hjorten som äktar

höstens klöverbuske

sägs

avla en ensamt kid

och detta mitt kid

denne ende son

ger sig ut på resa

med gräset som kudde

(Manyoshu vol. 9 nr 1790)

Ur De åtta öarnas land

Hiroaki Sato och Burton Watson

jPod (Coupland):

"Vinnare knarkar inte"

William S. Sessions, chef för FBI

Dokumentera ens läsning.

Kommer ni ihåg de små röda böckerna man fick i lågstadiet i vilka man skulle skriva upp det man har läst? Ni födda i 90-talet vet nog troligen vad jag talar om, eller i alla fall de som gick i samma skola som jag. Hursomhelst, så här se de ut:

Minns ni nu? Har sett att de finns att köpa på t.ex. Akademibokhandeln och Bokus. De flesta i min klass använde knappt dem - vad jag minns - och jag antar att de inte fortsatte att använda dem efter att skolans läsuppgifter var över. Jag själv läste inte allt för mycket då (faktum är att jag hade lite svårt för det under en period), men ändå så fortsatte jag att skriva ner allt jag läst och vad jag hade tyckt om dem. 

Och det har jag nu gjort enda sedan jag var 9 år gammal, så i princip allt jag läst under 14 års tid finns dokumenterat. Pretty neat, huh?

Förutom att det hjälper mig att komma ihåg vad jag faktiskt har läst så kan jag ganska ofta minnas vad jag gjorde och vad som hände under den tiden då en viss bok lästes. Så läsdagboken blir på ett sätt en komprimerad "riktig" dagbok, någon som jag själv aldrig lyckats hålla (tyckte det var trist att skriva vad jag åt till frukost och gjorde i skolan). Sen är det roligt att läsa mitt nioåriga jags otroligt djupa och utläggande recensioner...

Så, without further ado, här är några av guldkornen:

Författare: Magareta Stömstedt

Titel: Majken den nittonde december

Datum: 020312

Anteckningar: Den var bra för att hon hitade på masor av löngnen men en då gorde allt till reta sen.

Helt fantastiska stavfel, och detta är en av de mer varierande recensionerna...

En av mina favoritbokserie när jag var lite vad Pia Hagmars böcker om hästtjejen Klara. Och varje bok fick ungefär samma recension:

Den var rolig och spenande.

Den var bra för att ibland var den spenande och ibland var den rolig.

(Lite mer utvecklande än de första... men ändå inte.)

Den var rolig, spenande och hade ett bra slut.

Den var rolig, spenande och hade att spenande slut.

(Wow, vilken variation!)

Den var rolig, spenande och sorlig.  

Jag antar att böckerna varken handlade om spenar eller sorl - för sist jag tittade så har en häst inte juver. 

Vad som är intressant är att jag kan se när jag ungefär lärde mig att stava somliga ord rätt:

Den 18/7-03 läste jag I gudinnans hand av Tamora Pierce (som förövrigt var en av mina favoritböcker som liten). Där skrev jag: Den var spännande.(!!!) Så omkring andraklass kunde jag stava ordet rätt. Att stava sorglig rätt tog mig tydligen lite längre tid...

Om en annan bok av Tamora Pierces (Alanna, det första äventyret) skrev jag: "I bocken visar hon att tjejer är lika starka som killar. Det tyckte Jag var bra!" Yay! Girlpower! Tre böcker senare står det såhär om Olsson och Jacobssons Bert och brorsorna: "Kill bok, men tjejer kan läsa den också." Tycker det är intressant hur mycket vikt som lades och läggs på vad för kön barn och ungdomsböcker tillhör, så pass att mitt elvaåriga jag tyckte att de var viktigt att påpeka. Jag skrev liknande om Laura Trenters bok Fotoalbumet: "Den passa både för killar och tjejer." 

Ju äldre jag blev desto mer skrev jag om böckerna jag läst. Sista boken jag skrev ner i min första läsdagbok var The God of Small Things av Arundhati Roy, 31/5-12. Eftersom man har bara 4-5 rader på sig att säga vad man tyckte om boken, så skrev jag oftast väldigt sparsamt med elliptiska meningar som de så fint heter på "lingvistiska" (=avkortade). T.ex. "Gillade hur den beskrev barnens tankar, [...] tidshoppen (en del av charmen), återkommande fraser." Så för en utomstående så kanske det är svårt att hänga med i resonemanget, men jag vet i alla fall vad jag menar. Oftast.

Vid den här tiden hittade jag hemsidan och appen Goodreads, där man man lägga upp vilka böcker man har läst och sen få rekommendationer på andra baserat på vad man har läst. Just nu använder jag en läsdagbok och Goodreads parallellt eftersom dagboken är bra för privata anteckningar och Goodreads är bra för jag får statistik på hur mycket jag har läst, hur många böcker jag har, och för att minnas intressanta böcker jag har hört om. Dessutom kan appen skanna böckers streckkoder, och lägga in dem på ens konto så man kommer ihåg den-där-boken-som-verkade-intressant-men-som-man-inte-köpte. Men som engelska vloggaren justkissmyfrog säger i sin video Why I Don't Use Goodreads : "[Goodreads] might not be for everyone". Att konstant dokumentera ens läsning kan på ett sätt dra ner läsglädjen. Så är det delvis för mig, och därför använder jag inte funktionen där man kan skriva hur många sidor man har läst på en viss bok. Att jag känner så tror jag kan ha att göra med stressen att läsa färdig, och att det blir mer fokus på antalet sidor än vad som faktiskt händer i romanen. justkissmyfrog diskuterar även graderingssystemet på Goodread, och jag håller med henne om att det är väldigt svårt att gradera böcker på en femgradig skala. Ska man gå efter hur roligt det var att läsa boken? Hur snabbt, alltså var det en page-turner? Karaktärerna? Litterära värdet? Och hur jämför man två böcker från olika genre? Jag tycker det är väldigt svårt, men oftast brukar jag gå på underhållningsvärdet - vilket fortfarande är svårt att definiera. Vloggaren booksandquills är mer positiv till Goodreads, och ger anledningar till varför i sin video Goodreads.

I kontrast till att jag inte vill dokumentera antalet sidor jag läst så har jag skrivit upp mig på Goodreads 2015 Reading Challenge med 30 böcker som målet. Tidigare år har jag varit lite för övermodig med mina mål och därför inte klarat dem (jag menar, 50 böcker på ett år är kanske mycket). Så i år la jag utmaningen på en mer behaglig nivå - 30 stycken, och än så länge ligger jag bra till. Jag ser det mer som en kul grej, och om jag inte klarar det så är det inte hela världen. Att känna sig pressad till att läsa är aldrig kul - speciellt om man har mycket kurslitteratur att läsa på universitetet.

Hur gör ni? Dokumenterar ni er läsning? 

Läst i februari 2015

Brødre i blodet av Ingvar Ambjørnsen är den tredje boken i serien om Elling, en man med sociala fobier och en speciell syn på världen. Boken handlar om hur Elling och hans vän Kjell Bjarne flyttar in i en gemensam lägenhet i Oslo. Trots att den inte är den första boken så gick det bra att läsa den som fristående. Denna roman ingick i norska kursen jag tog vid universitetet, och det var första gången jag läst något helt på norska. Just denna bok var utgångspunkt för pjäsen och filmen "Elling" som vi också tittade på under kursen. 

Den är väldigt karaktärsdriven och jag gillade hur socialt obekväma både Elling och Kjell Bjarne är och humorn i hur Elling inte förstår att han har fel i saker och ting - hur han ser sig som smartare och förmer än andra. 

 Martin the Warrior av Brian Jacques är den 6:e boken i serien Redwall - en engelsk fantasybokserie riktad mot lite äldre barn där karaktärerna är djur med mänskligt beteende; Antropomorfism. Varje bok i serien utspelar sig i samma värld, men går att läsa fristående och behövs inte läsas i den ordningen de gavs ut. Boken handlar om, som titeln antyder, Martin the Warrior och hur han slås mot den onde tyrannen hermelinen Badrang - för frihet från slaveri och för att ta tillbaka sin fars svärd som stals från honom. Detta är den andra boken jag läst in serien, och precis som i den första, som den språknörd jag är, så gillar jag jättemycket hur Jaques använder sig av olika engelska dialekter för att ge mer känsla för karaktärerna. T.ex. så har han gett mullvadarna Somersetdialekt - en västengelsk dialekt som enligt mig låter "rundare" än standardengelska, vilket passar de mer runda i formen mullvadar. Jag kommer gå mer in på dialekterna i Redwallserien i ett annat inlägg. Det är ett intressant ämne som kräver lite mer plats.

Empowered, Volume 2 av Adam Warren är ett seriealbum (graphic novel) med mangainspirerad stil som handlar om B-superhjälten Empowered och hennes äventyr och vardagsliv. Empowereds kraft är att hon har en utomjordisk membrankostym som gör henne supersnabb, superstark etc. men som väldigt väldigt lätt spricker. Och minsta lilla reva gör att hon förlorar alla sina superkrafter. Bummer, right?

Jag hittade denna serie via Comicbookgirl19, och hon ger en bra recension på sin youtubekanal: Ep25. Sexy Comics: Empowered! Serien har en del sex och nakenhet, så är för äldre läsare. Rolig och bra tidsfördriv.

Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper (översatt av Peter Samuelsson orginaltitel "How to talk to a Widower") handlar om knappt trettioåriga Doug som nyligen förlorat sin fru och livskärlek, och vill mest bli lämnad ensam i sin sorg, depression och alkohol. Men han hindras av sin tvillingsyster, styvson, familj och singelkvinnor. Boken var bättre än förväntat. Den kastade sig mellan sorg och skratt - melankoli är en bra beskrivning. Det var intressant att Doug kommer från en judisk familj, har aldrig tidigare läst en bok där huvudkaraktären är det. Dialogerna kändes realistiska, dock lite uppvridna på vissa ställen. Men det gav mer humor till scenen. Boken beskrev sorg på ett bra sätt - ett realistisk sätt - vilket fick mig att fundera över om Tropper själv genomgått något liknande i sitt liv.